Brasilien har ställt sig i fronten för en global revolt mot expansionen av upphovsrätts- och patentlagar. Regeringen frotterar sig med rörelsen för fri mjukvara, retar gallfeber på Microsoft, bedriver aktivism i FN och vill släppa musikarvet fritt på nätet. Handelspolitikens spelplan har vänts upp och ner sen piratkopiering blivit ett vapen i kampen mot den rika världens protektionism.

Hela den här historien handlar såklart om ekonomi, och inte minst om erfarenheterna från att bekämpa hiv genom gratis behandlingar som trotsar läkemedelspatent. Men också om en ett kulturellt spår som går att följa en bra bit tillbaka – kanske ända till år 1554, då en portugisisk biskop, Sardinha, för första gången satte sin fot i Brasilien. Först fick han ett varmt välkomnande. Sen slukades Sardinha och hans följe av tupiindianerna.

Kannibalism och kopiering. Det låter kanske bisarrt men faktum är att en tråd löper från denna legend om hur människoätande grundade Brasilien som nation, via 1900-talets modernister och hippies och ända fram till dagens digitala undergroundkulturer och den socialistiska Lula-regeringens handlingsplaner.

”Antropofagi. Absorbering av den heliga fienden. För att transformera honom till Totem.” I Det antropofagiska manifestet från 1928 tog en av den brasilianska modernismens frontfigurer, poeten Oswald de Andrade (1890-1954), tupiindianernas diet som metafor för Brasiliens historia av att ”kannibalisera” andra kulturer. En konstnärlig programförklaring med starka drag av futurism, minus militarismen, som uttryckte en sorts nationalism, dock utan varje renhetstanke. Eller som Jonatan Habib Engqvist skriver i senaste numret av Glänta: ”Xenofobi förekommer inte hos någon som äter upp (den) andra”. Kulturell antropofagi, att sluka den andres makt, framstår som ett ”vapen mot imitationens ok”. I stället för hybridism: hybris.

Gläntas temanummer om antropofagi (3/05), med manifestet i ny svensk översättning, signalerar att intresset för kulturell kannibalism som postkolonial strategi just nu är på topp i Europas konstvärld. Liksom i korridorerna på Brasiliens ministerier; antropofagmanifestet citeras flera gånger i regeringens kulturpolitiska programförklaring. Där kopplas det till en karnevalisk syn på kultur som deltagande, bortom varje begrepp om ”intellektuell egendom”.

Influensen har förmedlats via 1968 års centrifugalkraft. Några år efter att militären tagit makten i Brasilien växte det fram en musikrörelse som inte förenades så mycket av ett sound som av en attityd, som högst medvetet hämtades från Det antropofagiska manifestet; kannibalisera populärkulturen, spotta ut benen och idissla fram något nytt.

Musikjournalisterna hittade snabbt etiketten ”tropicalia” för artister som Os Mutantes och Gilberto Gil – i dag Brasiliens kulturminister – vilkas psykedeliska popmusik kalasade på högt och lågt, kitsch och avantgarde, lekfullt hån av bossa nova-stereotyper och hemsnickrade gitarreffekter.

Partivänstern fördömde helt förutsägbart tropicaliamusikerna för att ha sålt ut sig till ”kulturimperialismen” genom att använda elektriska gitarrer. Militärjuntan fruktade lika givet den explosivt eskapistiska motkulturen men kunde inte peka på någon konkret politisk uppvigling. Därför stiftades i december 1968 lagen AI-5 som gjorde det möjligt för militären att fängsla personer av det enda skälet att de ansågs syssla med kulturell subversion. Snart greps Gilberto Gil och tvingades efter ett par månaders fängelsevistelse till brittisk exil. Han tillbringade några år i London, där han bland annat spelade med Pink Floyd, innan han kunde återvända 1972. Tropicalismo hade då blivit mer mainstream och sågs inte längre som ett hot av militären.

Nästan gång Gilberto Gil greps var det för innehav av marijuana, vars avkriminalisering han sedan dess har verkat för och som han öppet deklarerat sig som brukare av – även efter att han inlett sin politiska karriär.

”En värld som öppnats genom kommunikationsteknologi kan inte förbli stängd i en feodal syn på egendom. Vare sig USA eller Europa kan stå emot det. Det är en global trend, en del av civilisationens process.” Gilberto Gil talar om striden för fri kopiering, som kraftigt präglat de senaste två årens brasilianska kulturpolitik. Grundsynen handlar om kultur som en process snarare än en anhopning av förpackade verk.

Samma år som Gil blev minister fick han besök i sitt hem av Stanford-juristen Lawrence Lessig och ett par andra välkända amerikanska upphovsrättskritiker som lade fram en idé om hur Brasiliens musikaliska kulturarv skulle kunna göras gratis tillgängligt på internet, som en praktisk uppvisning av alternativ till det neurotiska värnandet av ensamrätter. Kulturministern nappade, och kort därefter förkunnade han uppspelt att han tänkte börja med att lägga ut sin egen musik för fri nedladdning. Men när hans skivbolag Time Warner sade tvärnej spelade hans egen åsikt inte någon som helst roll.

Att luckra upp de rättigheter som ackumulerats hos förläggare och mediekongomlerat har visat sig svårare än väntat, men den brasilianska ambitionen uppvisas genom ett officiellt omfamnande av det uppmärksammade projektet Creative Commons; en uppsättning licenser som låter kreatörer specificera en mer tillåtande upphovsrätt – till exempel att tillåta fri digital spridning av en låt, men inte kommersiellt användande.

Creative Commons har två sidor: dels en juridisk ambition att skapa frivilliga ”lagomrättigheter”, dels en alternativ vision om hur kultur produceras och cirkuleras vilken bryter radikalt med upphovsrättslagarnas världsbild. Om den ena sidan representeras av projektets amerikanska initiativtagare Lawrence Lessig har ministermusikern Gilberto Gil kommit att bli en symbolfigur för den andra.

”I den digitala världen har reproduktion, plagiarism och återanvändning av idéer och verk blandats samman och ger liv åt nya kreativa cykler”. Gilberto Gil brukar framhålla samplern som vår tids viktigaste musikinstrument, en sorts ny skepnad av den kulturella kannibalism som Oswald de Andrade utropade år 1928. Och därom är han knappast ensam. Idéerna har i första hand förts fram av praktiskt inriktade gräsrotsinitiativ som samlat tusentals deltagare till festivaler med namn som Digitofagia. Med utgångspunkt i São Paolos kåkstäder har en rörelse vuxit fram av grupper som återanvänder kasserade datorer för att sätta samman maskiner som efter en installation av fri mjukvara blir fullt dugliga och används på ställen kallade ”autolabs”. Aktivisterna talar om ”meta-recycling”: syftet är inte bara är att upprätta gratis internetkaféer i slummen utan att skapa ett myller av do it yourself-laboratorier. Tjugo återvunna datorer i varje Autolab plus en simpel ljudinspelningsstudio för radiokollektiv och musikgrupper. Samtidigt som labben vill möjliggöra framväxt av oberoende nätmedia – i tydlig opposition mot det dominerande konglomeratet Globo, Brasiliens svar på Berlusconi – sprider de teknisk kunskap om hur äldre hårdvara utan kostnad kan göras till fungerande produktionsredskap med Linux som operativsystem.

Under Lula-administrationen har dessa autolabs delvis sugits upp av en större satsning för att ge alla brasilianare tillgång till internet, till att börja med genom grundandet av 1 000 gratis telecentros i fattiga bostadsområden. Vissa oroar sig för att oberoendet säljs ut, men å andra sidan har labben begåvats med snabba uppkopplingar och kraftigt influerat regeringens satsning i riktning mot att möjliggöra eget skapande och inte bara konsumtion.

President Lulas första dekret efter makttillträdet 2003 gällde inte IT. Han sjösatte i stället projektet ”noll hunger” med sikte på att ge alla svältande i de väldiga landet tre mål mat om dagen – men genomförandet kopplades till en storsatsning på fri mjukvara. Den kanske väl optimistiska planen var att alla de licensavgifter som offentliga verksamheter måste betala till företag som Microsoft i stället skulle kunna spenderas på livsmedel, och på så vis finansiera operationen.

”Varje licens för att få använda ett Office-paket i ett eller halvtannat år, fram till nästa uppdatering, innebär att Brasilien måste exportera 60 säckar sojabönor”, förklarar Marcelo D’Elia Branco, koordinatör för landets satsning på fri mjukvara. ”När jag förklarar detta för bönder blir de galna.”

I dag kan Brasiliens IT-politik sammanfattas med ett ord: Linux, det fria operativsystem med öppen källkod som finns i ett otal gratis tillgängliga varianter skapade av tusentals programmerare världen över. Fri mjukvara innebär visserligen inte att alla kostnader för datorprogram försvinner, men däremot att utgifter som annars läggs på färdiga lösningar i stället går till att installera, skräddarsy och underhålla. Arbete som utförs på plats i Brasilien och inte i Silicon Valley, och som långsiktigt sprider den tekniska kompetensen. Regeringen vill ge arbete åt unga datorkunniga samtidigt som man ser en säkerhetsaspekt i att källkoden är öppen. Offentlig förvaltning, statsägda företag, skolor, universitet och armén – alla byter gradvis operativsystem till Linux.

Övergången har brett politiskt stöd, och redan 2003 beslöt ledamöterna att inte förnya Windows-licenserna för sina egna datorer och bjöd in Richard Stallman, en anarkistiskt lagd ultranörd och skäggig ikon för fri mjukvara-världen, till en workshop. Någon medlem av oppositionen har visserligen hävdat att regeringens Linux-satsning låter vänsterideologi gå före marknadens lagar om tillgång och efterfrågan. Resonemanget är begripligt, men speglar en klassisk okunnighet om mjukvarans speciella natur. Sérgio Amadeu, nationell IT-koordinatör, förklarade förra året saken så här: ”Vi tänker inte spendera skattebetalarnas pengar på program som innebär att Microsoft kan ytterligare konsolidera sitt monopol. Det är statens ansvar att garantera att det finns konkurrens, och det innebär att man måste ge alternativa mjukvaruplattformar en chans att frodas.”

Han hävdade även i en intervju att Microsoft sysslade med ”knarkhandlarmetoder” när de ger bort förenklade Windows-versioner till sociala datorprojekt, bara för att senare kunna ta betalt för licenserna när standarden är etablerad. Programvarujätten uppskattade inte jämförelsen och tillkännagav sin avsikt att väcka åtal mot Sérgio Amadeu, men proteststormen på nätet verkar ha fått Microsoft att vekna.

En datorjätte, hårdvarutillverkaren IBM, har däremot blivit regeringens officiella partner och ger aktivt understöd till Linux-satsningen, vilket inte är förvånande: hårdvaruindustrin har ett intresse av att offentliga medel för IT inte slukas av mjukvarumonopolisters licenskrav.

”Jag har alltid funnit intellektuell egendom tråkigt”. Orden kommer från den man som, om vi för en stund glömmer subkulturerna och fokuserar på realpolitik, styrde in Brasilien på dagens väg där uppluckrandet av monopolrättigheter ses som ett redskap för utveckling.

Han heter José Serra och är varken socialist eller gammal hippie, utan ekonomen och mittenpolitikern som var Lulas motkandidat i presidentvalet 2002. Som hälsominister i förra regeringen hade han landets ambitiösa program för aidsbekämpning på sitt bord.

Att Brasilien sedan 1997 erbjuder gratis medicinering för hiv-smittade är världsunikt, och något som (i kombination med sprutbytesprogram) faktiskt har lyckats hejda spridningen. Sedan flera år ligger antalet brasilianare som lever med hiv stilla på omkring 600 000. Kostnaderna för att importera patenterade läkemedel har däremot skjutit i höjden: från omkring hälften av behandlingsprogrammets budget till närmare 90 procent.

Redan i slutet av 1980-talet hade USA börjat pressa Brasilien att stifta lagar för att skydda amerikanska företags patent på läkemedel. Ronald Reagan införde tariffer på brasilianska exportvaror för att sätta kraft bakom kraven år 1988 och Bill Clinton fortsatte på samma bana: ni får njuta frihandelns frukter, så länge ni skyddar våra företags monopolrättigheter. Så inlemmades Trips-avtalet i WTO. En enorm omställning för tredje världens länder, av vilka merparten helt eller delvis saknat patent på läkemedel.

Som hälsominister såg José Serra att valet stod mellan att ge upp det hiv-program som blivit en förebild för världen, eller utfärda så kallade tvångslicenser som låter brasilianska fabriker börja tillverka läkemedel utan hänsyn till patenten. Det senare gjordes i augusti 2001, och som så ofta i sådana sammanhang tog det bara en vecka innan patentinnehavaren – i det här fallet Roche – ändrade sig och i stället sänkte priset till hälften av vad man först krävt. Samma sak skedde någon månad senare, när brev med mjältbrand började dyka upp i USA och det land som i vanliga fall hör till de mest hårdnackade försvararna av patentens okränkbarhet själv tillkännagav planer på att bryta mot patent för att få tillverka mjältbrandsvaccin. Detta bidrog till att en rad fattigare länder anförda av Brasilien kunde vinna en delseger vid WTO-mötet i Qatar 2001. Det klargjordes att det kan vara tillåtet att ignorera patent och tillverka egna mediciner i situationer av ”nationellt nödläge”. Brasilien stiftade i somras en lag som syftade till att kunna utnyttja möjligheten fullt ut, och räknar med att bara under första året spara 650 miljoner kronor som i stället kan användas för att ge fler bärare av hiv-viruset en fullgod behandling. Samtidigt fortsätter man att förhandla med patentinnehavarna om sänkta priser utifrån en stärkt position.

Strategin att bekämpa aids genom att överträda patent är alltså inget nytt. Det nya med Lula-regeringen är att den etablerat Brasilien som den ledande internationella aktören för en uppluckring patent och upphovsrätt, i total konfrontation med film-, skiv- och läkemedelsindustriernas expansionistiska linje, företrädd av EU och USA. Här knyts fri mjukvara och ett öppnare musikliv samman med aids-bekämpning och världshandel, till en samlad strategi där tongivande utvecklingsländer bildat en tät allians med nätaktivister från väst.

Spelplanen är framför allt WIPO, World Intellectual Property Organization, det enda FN-organet med huvudsakligen privat finansiering. Av tradition har de arbetat med att utvidga monopolrättigheterna enligt det outtalade mottot ”mer är bättre”. WIPO-direktiv från 1996 låg bakom det EU-direktiv från 2001 som i sin tur blev till den skärpta svenska upphovsrättslagen som trädde i kraft den 1 juli 2005, med förbud mot nedladdning.

Men i oktober 2004 skedde något verkligt spektakulärt, när WIPO:s generalförsamling fattade ett beslut som pekade i en helt annan riktning. Då antogs en ”development agenda” som lagts fram av Brasilien och Argentina i syfte att främja en rättvisare tillgång till kunskap, teknologi och utbildning. Uppbackning kom från en bred allians – från Läkare utan gränser, aids-aktivisterna Act-Up och Nobelpristagare i medicin, till kritiska jurister, Internationella biblioteksfederationen och Linux-företaget Red Hat – vilka inför WIPO-mötet samlades bakom ett antal krav på djupa reformer.

Att WIPO-administrationen skakades i grunden står klart, liksom att Sveriges justitiedepartement hör till dem som motarbetar reformplanerna. Hur det diplomatiska spelet än fortsätter har delsegern sporrat en rad andra tunga utvecklingsländer likväl som ett omfattande digitalt civilsamhälle att gå vidare. Från flera håll reses det mer drastiska kravet att det ideologiskt trångsynta WIPO bör ersättas med en World Intellectual Wealth Organization, som ska ”agera för nya och uppfinningsrika sätt att uppmuntra produktionen och spridningen av kunskap.” Visionen om att ersätta talet om "intellektuell egendom" med ”intellektuell rikedom” anförs av den globala rörelsen för fri mjukvara.

Medan WIPO för första gången börjat hålla möten där agendan inte på förhand bestämts till hur patenträtten ska kunna utvidgas fortsätter den framväxande alliansen att verka för vad man skulle kunna kalla en global perestrojka. I The Adelphi Charter – ännu en deklaration som undertecknats av profiler som Lawrence Lessig, Gilberto Gil och Vandana Shiva och även fått moraliskt stöd av The Economist – betonas den akuta vikten av att stoppa patentregimens utvidgning till datorkod, affärsmetoder, terapier, mänskligt liv och matematiska modeller.

Men det stannar inte vid diplomatiska formuleringstvister och högstämda fraser om informationsfrihet. Från brasilianskt håll framträder också en unik strategi för att utjämna världshandelns villkor, som ställer vedertagna uppfattningar om frihandel på huvudet. Sommaren 2004 beslöt WTO:s handelsdomstol att USA måste sluta subventionera sina bomullsodlare, för att ge fattigare länders producenter en rimlig chans. Efter att de i stort sett ignorerat domslutet, bestämde sig Brasilien för att utnyttja den rätt att ”hämnas” på avtalsbrytare som WTO:s egna regelverk föreskriver. Vanligen straffar länder varandra genom tullmurar och andra inskränkningar av frihandeln, men Brasilien gör tvärtom: bryter upp monopolrättigheter. Man har varslat om att tillåta storskalig kopiering av Hollywoodfilmer, patenterade läkemedel och annat som är föremål för amerikanska företags ensamrätter.

Skivbolagslobbyn RIAA fick stora skälvan. Filmbolagslobbyn MPAA:s ordförande Dan Glickman krävde att USA skulle svara med strafftullar om inte upphovsrätten respekterades i Brasilien, ett hot som snabbt ekade från utrikesdepartementet. Men världshandelsexperter spår att USA knappast förbättrar sina utsikter att påtvinga länder som Kina hårdare lagar om upphovsrätt genom att själv bedriva en så ogenerat protektionistisk politik.

Hur WTO-dispyten utvecklar sig återstår att se. Även om Lula-regeringen inte tar steget att formellt legalisera piratkopiering som vapen för frihandel, står Brasilien på skivbolagslobbyn IFPI:s lista över problemländer. Sommaren 2004 släppte de en särskild rapport om problemet Brasilien, med det exakta kravet att där måste införas ett minimistraff för upphovsrättsintrång som ska vara fängelse i två år och två månader. Det ska naturligtvis ses som en begäran om att USA:s handelsdepartement ska inleda påtryckningar om saken och Brasilien står redan med på deras så kallade ”Priority Watch List”, en signal om att ekonomisk bestraffning är att vänta om inte något görs för att hindra intrången i amerikanska företags upphovsrätter. Och när förslaget till reform av WIPO lades, graderades hotet upp ännu ett snäpp.

Försäljningen för Brasiliens inhemska skivindustri har sjunkit de senaste åren vilket sannolikt har att göra med gatuhörnens minst sagt goda tillgång på olagligt brända cd. Kulturministern, vars egen musik såklart också sprids den vägen, ger dock inte uttryck för någon oro. Han talar hellre om potentialerna i att musik i högre grad börjar spridas från person till person via cd-brännare och internetuppkopplingar. ”Jag tror inte att musikerna förlorar pengar på det. Tvärtom, de flesta nedladdningar är en vinst för artisterna”, förklarade Gilberto Gil när han gästade Stockholm för att ta emot Polarpriset i maj 2005.

Flera av de mer vitala musikgenrerna i dagens Brasilien förlitar sig huvudsakligen på piratspridning för att nå ut med inspelningar, vilka fungerar som marknadsföring för de stora fester där artisterna framträder och finner sin ekonomiska utkomst. I dessa sammanhang är det helt enkelt ingen som reflekterar över upphovsrätt om man ska tro Ronaldo Lemos, en framstående brasiliansk akademiker som nyligen talade på en endagskonferens i London om Brasiliens roll som upphovsrättskritisk avantgardenation. ”Kreativiteten flyttar till periferierna” som ett resultat av att den traditionella underhållningsindustrins likriktning, hävdade han där. Om periferierna som det nya centrum talar också medieteoretikern Hernani Dimantas i sin diskussion kring begreppet linkania, som lika mycket utgår från glädjen i att länka och länkas på internet som från den antropofagiska traditionen.

Brasilien är i dag kanske det enda land vars kulturpolitik är explicit inriktad på att skapa bättre förutsättningar för de kulturella processer som redan rört sig bortom upphovsrättens ekonomiska modell. Nu skissas det på lagförslag om att resultaten av immateriellt arbete inte automatiskt ska skyddas av ”all rights reserved”-upphovsrätt, som i resten av världen, utan av någon mer tillåtande Creative Commons-licens.

Återstår att se hur det går för Oswald de Andrade, en av de författare som för något år sedan var fri att använda men som nu åter blivit kringgärdad av rättighetsregimen, när internationella avtal föreskrev att upphovsrätten måste förlängas till 70 år efter författarens död.

I strävan efter att vända utvecklingen mot allt längre skyddstider, utökad patenterbarhet och större befogenheter för privata företags jakt på enskilda pirater, går i vart fall Brasilien i täten, med Indien inte långt efter. Samarbetet tycks tätna med Nords digitalrättsaktivister, som investerat stora förhoppningar i det brasilianska projektet. Gilberto Gil får exempelvis figurera som den lilla ljusglimten i slutet av Lawrence Lessigs inflytelserika och ganska dystopiska bok Free Culture.

Brasiliens nästa presidentval äger rum i oktober men inget tyder på att ett eventuellt maktskifte skulle sätta stopp för de påbörjade förändringarna. Isen har brutits, och förlorar Lula står andra redo att föra nyordningen vidare. Sanningen är att övergången till fri mjukvara har föga med regeringsmakten att göra; den är ett långsiktigt strategiskt projekt som lär fortsätta och där länder som Kina och Indien redan börjat följa i Brasiliens fotspår. Vad som i större perspektiv har börjat utkristallisera sig i Latinamerikas största land under senare år är en sammanhållen strategi för att minska den globala klyftan som inte liknar någon tidigare: en strategi för frisläppt cirkulation och kopiering av immateriella nyttigheter. Kalla det för verklig frihandel. Eller kalla det kannibalism.

Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Arena, 1/2006