Femtio år efter skivinspelningen upphör skivbolagets upphovsrätt. Alltså håller musiken från början av 1950-talet på att bli fri: Skivbolaget kan då inte längre hindra dig från att ladda ner eller dela med dig av That's All Right på nätet eller från att göra en hejdlös drum n' bass-remix.

Upphovsrättens begränsade tid anses traditionellt som ett viktigt sätt upprätthålla en balans som även gör det möjligt att skapa nytt genom att bearbeta det gamla.

Men när en nyutgivning av That's All Right härom veckan på nytt blev en stor hit på brittiska singellistan, tog skivindustrin tillfället i akt att trappa upp sin kampanj för ytterligare förlängning av upphovsrätten i Europa. I ett tal uttryckte Peter Jamieson, ordförande för brittiska skivbolagens lobbygrupp, sin förfäran över att den klassiska rock- och pop-musiken snart kommer att kunna spelas, samplas och spridas fritt.

Skivindustrins organisation IFPI lobbar sedan en tid aggressivt för att EU ska införa minst lika hårda skydd som USA. Där gäller ensamrätten till äldre ljudinspelningar i 95 år efter inspelningstillfället; för inspelningar gjorda efter 1976 i 70 år efter artistens död. Giltighetstiderna där förlängdes nämligen drastiskt genom en ny lag för fem år sedan. Detta efter lobbying från Disney, som slåss med näbbar och klor för att Musse Pigg inte ska hamna i "the public domain" och bli en del av ett kulturarv alla får använda.

Varför skivindustrin ska ha omfattande monopol på att reproducera döda artisters poplåtar är förstås svårt att motivera. Att argumentera för att upphovsrätten skulle gynna kreativiteten genom att fungera som en morot för musikskapare blir svårt. Elvis skulle ju knappast ha framfört sina blues-covers bättre, bara för att han hade vetat att ett tyskt skivbolag skulle få äga rättigheterna till dem i nästan ett sekel. Artister som vill använda gammal musik som byggsten i skapandet av ny musik blir däremot kriminaliserade, eller tvingas betala enorma straffavgifter.

Skivbolagens enda återstående argument är ren protektionism: I USA, England, Sverige och andra länder som exporterar upphovsrättsskyddat material hävdar de nu att förlängd upphovsrätt är nödvändigt för att upprätthålla bytesbalansen. Inte ens genom billiga återutgåvor av avlidna artister ska Sydostasiens CD-presserier få konkurrera med oss i väst.

Största gruppen förlorare vore dock vanliga musikälskande konsumenter, som får betala för monopolets artificiella upprätthållande genom stigande skivpriser. Och det handlar inte bara om popmusik. En förlängning av skyddstiden skulle innebära att klassiska uppläsningar av Vilhelm Moberg, som idag är fria, återigen skulle bli privat egendom. Klipp ur Ingemar Bergmans tidiga filmer skulle med 95-årig skyddstid inte kunna användas utan särskilda tillstånd förrän om ytterligare några decennier.

Upphovsrättsindustrins strävan efter en mer stängd kultur finner lyhörda öron på Justitiedepartementet och i Bryssel. Samtidigt ser vi dock en allt starkare rörelse åt andra hållet: för en friare, öppnare och mindre monopoliserad kultur. Ett intressant exempel är att BBC från september börjar lägga ut sitt programarkiv på nätet, fritt för alla att sprida vidare, bearbeta och använda annat än i vinstsyfte. (När ska SVT och SR följa sina kollegors exempel och uppdatera public service-idén till vår digitala tidsålder?) BBC använder sig av en licens så kallad Creative Commons-licens, en slags mycket begränsad upphovsrätt. Principen är samma som för fri mjukvara, och inom kort introduceras licenserna även i Sverige. En annan som engagerat sig för detta alternativ till upphovsrätten och som vill låta andra kunna sampla hans musik är den nyligen Sverigegästande musikern Gilberto Gil – för vissa mer känd som Brasiliens kulturminister.

Fri kultur eller ensamrätter? Förlängd upphovsrätt eller begränsad? Såväl yttrandefriheten som enorma ekonomiska flöden står på spel. Ingen är egentligen oberörd. Ändå har upphovsrättens utformning hittills främst avgjorts i det tysta, av tjänstemän, jurister och lobbyister. Är det inte dags att göra den till politik, och se till att inte ännu fler idiotiska direktiv drivs igenom?

Elvis är död. Låt inte den döda kulturen kväva den levande, bara för att tillfredsställa ett högljutt särintresse i form av fyra-fem skivbolagskoncerner!

Artikeln först publicerad på Expressens debattsida, 29 juli 2004.