Å ena sidan piraterna – de som vill ha allt gratis. Å andra sidan antipiraterna – de som med alla tillgängliga medel vill behålla kontrollen över vad som kopieras och av vem för att kunna maximera sina vinster. Så har vissa tolkat den senaste tidens hetsiga strid kring upphovsrätt och fildelning.

Föreställningen om två extremer, var utgångspunkten för en kommentar av Arenagruppens Per Wirtén, publicerad i Expressen 19 mars. Piraterna och antipiraterna är i hans ögon lika giriga och hotar från var sitt håll kulturens producenter, de upphovsmän som påstås överleva tack vare att en lagom stark upphovsrättslagstiftning finns och respekteras.

Sådana svepande generaliseringar över kulturproducenters liv är allt annat än ovanliga i debatten. Så länge upphovsrättslagarna bara respekteras, får musiker, poeter och programmerare hyran automatiskt betald, verkar det nästan som.

Per Wirtén beskriver följaktligen upphovsrätten som en "facklig kamp" och jämför upphovsrättsmotståndare med "nyliberaler som vill skrota arbetsrätten". En liknande syn kommer till uttryck i vänsterpartiets mediepolitiska program: "Skyddet av upphovsrätten är en förutsättning för mångfald, engagemang och etik inom hela medieområdet. Det är också en förutsättning för fria yrkesutövares möjlighet att kunna leva på sitt arbete. Vänsterpartiet hävdar upphovsrätten som en okränkbar och individuell rätt."

Genom att hänvisa till dessa ord, försvarar partiets ansvariga i frågan Tasso Stafilidis att man nu i maj tänker rösta ja till regeringens förslag till skärpt upphovsrättslag. Därmed förbjuds nedladdningar, vilket är ett led i den masskriminalisering av miljontals svenskar som underhållningsindustrin skriker efter. Samtidigt inskränks rätten att kopiera för eget bruk, och ett extremt svajigt förbud mot teknik som kanske kan användas för att kringgå digitala kopieringsspärrar införs. Oklarheterna är många och hittills har (c) och (mp) deklarerat att man tänker rösta nej till lagen.

Konflikten som spelas upp passar uppenbarligen inte särskilt väl in i förväntade vänster/höger-skalor. Mycket av den mer välformulerade kritiken mot skärpt upphovsrätt har kommit från borgerligt håll, medan vänsterpartiet sluter upp med industrin trots hetsig intern debatt. Ung vänster uppmanar däremot till ökad piratkopiering. Socialdemokratin står förstås bakom lagskärpningen, men undviker systematiskt att delta i debatten.

Expressens ledarsida har ett flertal gånger tillägnats (senast 17/3) passionerade hyllningar av det fria kulturutbytet: "Det finns ett absolut värde i att försvara cyberrymdens oreglerade, starkt demokratiserande karaktär. Där ingår fildelningsnätverken". Även Aftonbladets Helle Klein uttryckte nyligen (21/3) sin fascination över hur "de postmoderna piraterna" för "ett ideologiskt krig som handlar om att kultur inte kan ägas".

DN:s ledarsida (20/3) intar en lagom-position som likväl rymmer en skarp kritik mot rådande fokus på ständigt utbyggt upphovsrättsskydd: "Liksom de barn som fastnar i Freuds anala stadium är risken stor att ett samhälle som driver det intellektuella egendomsskyddet för långt drabbas av förstoppning. Det blir grått, tungt och dävet därför att alla bevakar sina intressen på bekostnad av det fria flödet av idéer."

Vad som tidigare ansågs som en självklarhet, eller som en fråga för några få "berörda" att göra upp om, har alltså politiserats, fast på ett sätt som inte följer traditionella ideologiska linjer. Men viktigt att inse är att alla de som idag försvarar den fria fildelningen mot antipiraterna inte gör det utifrån politiska motiv, och egentligen inte heller för att de tycker att all kultur "borde vara gratis". Utgångspunkten för piraterna är här snarare en insikt om den digitala världens natur.

En sak är ju säker: Utbytet av filer kommer att fortgå. Oavsett om det är lagligt eller inte. Att digitala musikfiler kan och kommer att kopieras är ungefär lika ofrånkomligt som att vatten är vått. Frågan är då om man gillar läget och drar nytta av hur människor vidgar sin kulturella smak genom fildelningsnätverk, eller försöker upprätthålla branchens institutioner genom att sparka in dörren hos folk och ta deras datorer.

En undersökning som förra året gjordes i Tyskland i höstas, visade att var fjärde person där (eller varannan internetanvändare) är aktiv fildelare. Antalet hade fördubblats på ett år, trots att skivbolagen under den tiden åtalat ett stort antal privatpersoner som delade filer. Inget tyder alltså på att de svenska fildelarna, uppskattningsvis ett par miljoner, skulle bli färre av att en ny lag gjorde dem kriminella.

Amerikanska studier tyder på att i den mån folk ändå skräms bort från ett fildelningsnätverk, flyttar bara kopieringen vidare. Folk lånar ut sin bärbara hårddiskar på kafferasten, skickar favoritmusiken till kompisarna via chatprogram eller bränner 1000 MP3-filer på en DVD-skiva och ger bort. Möjligheterna till anonymt filutbyte via trådlösa tekniker kommer bara att växa.

I ett sådant läge blir det vanskligt att, som exempelvis Per Wirtén, tala om upphovsrätten som en facklig rättighet för kulturproducenterna. Situationen är i grunden förändrad jämfört med när upphovsrätten en gång uppstod och det reproduktionsmedel man skulle reglera var tryckpressar. Nu har snart sagt varje hem har tillgång till tekniken för att utan någon exemplarkostnad mångfaldiga musik, text, bild och film. Då kommer försöken att kontrollera vem som kopierar vad oundvikligen innebära att en rad andra värden måste offras på upphovsrättens altare. Och till vilken nytta? Tror någon på allvar att masskriminalisering och förbud av teknologier kan fungera som universalmedel som gynnar flertalet musiker?

Glöm myten om piraterna som hotar upphovsmännen. Låt istället diskussionen utgå från kulturlivets verkliga tillstånd. Musiker försörjer sig på en mångfald av olika sätt. Fri digital spridning står inte i motsättning till att spela konserter och sälja snygga skivor eller kringprodukter. Förutsättningarna för Per Gessle, en techno-DJ och en kurdisk santoor-spelare, för att bara ta några exempel, är minst sagt olika och ingen ska inbilla sig att upphovsrätten trollar fram möjligheter för alla musikskapare.

Särskilt inte de som ännu har flera år kvar innan skivkontrakt börjar ge inkomster. Som harvar i replokalen och försörjer sig på en kombination av a-kassa, tillfälliga extrajobb och (svarta) konsertintäkter. Eller som gör fantastisk men "smal" musik som det kommer att ta 20 år innan en större krets börjar upptäcka. Åtgärder för att gynna musiklivet måste se till även dessa musiker i beräkningarna, och det gör inte skivbolagens gapande om att stoppa "stölden", som de väljer att benämna fildelningen. Det gör däremot tillgång till gratis eller billiga replokaler och studios och bättre klimat för konsertlivet.

Omvänt så är tvångsåtgärder mot arbetslösa faktiskt ett reellt hot mot många kulturproducenters möjligheter att utöva sin konst – till skillnad från att människor som gillar vad de gör sprider vidare kopior. Det finns inte en enda lösning för hur producenter av musik, text, bild, film och mjukvara ska försörja sig, och det har aldrig heller funnits.

"Om inte upphovsrätten fanns, så..." inleds de vanligaste invändningarna mot Piratbyråns upphovsrättsfientlighet. På argumentationen låter det som att upphovsrättslagarnas upphävande vore en politisk fråga på agendan idag, trots att en eller annan form av informationsmonopol kommer att fortsätta vara inskrivna i lagböcker och WTO-avtal en bra tid framöver.

Upphovsrättsmotståndet har aldrig siktat på ett över-en-natt-avskaffande, utan ser flera vägar som alla leder till friare informationsflöden. Vissa kan vara mer politiska, såsom att förkorta de orimligt långa skyddstider (70 år efter upphovsmannens död) som råder idag, eller i alla fall säga nej till de ytterligare förlängningar som branchen lobbar för (i hopp om att krama ännu lite mer pengar ur Disney-rättigheterna). Andra vägar är kulturella, som när en mycket mer tillåtande attityd kring sampling och citering kommer till uttryck i musik av Public Enemy eller Håkan Hellström (och dessa följaktligen dränks i hotfulla brev från advokatfirmor).

De nu så aktuella frågorna om fildelning utspelar sig på ett tredje stridsfält, där upphovsrättsindustrin vill se mer av repressiva åtgärder från samhällets sida, medan andra inte finner det berättigat att offra andra värden för upphovsrättens skull utan drar slutsatsen att vissa former av piratkopiering måste accepteras.

Förslaget till skärpt upphovsrättslag utgår tvärtom från att samma upphovsrätt som ursprungligen skulle reglera tryckpressarna även, med mindre modifikationer, kan tillämpas på internet. Värt att notera är att lagförslaget utgår från ett EU-direktiv som i sin tur bygger på ett direktiv från WIPO (World Intellectual Property Organization), som skrevs för snart tio år sedan i en tid då ingen ännu hade hört talas om fildelningsnätverk.

En utgångspunkt för lagförslaget är att upphovsmannen ensam ska ha rätt att avgöra vem som får "framställa exemplar" av ett verk. Detta må vara ganska okomplicerat i ett analogt sammanhang: Vem som helst får inte trycka en upplaga av en bok, men den som har köpt boken får naturligtvis när hon vill ta ut den ur bokhyllan och läsa den. Om man däremot har romanen som textfil i sin dator, framställer man ett exemplar i datorns arbetsminne varje gång man öppnar den. Samma sak om man besöker en hemsida där boken ligger upplagd: Att titta på något i webbläsarens fönster innebär att man laddar ned det till sin dator och alltså skapar ett nytt exemplar. Att använda digital information betyder alltid att kopiera den!

Förstår man detta, så förstår man också att upphovsrätten idag – oavsett dess ursprungliga syften – i allt högre grad antar karaktären av en ren kontrollmekanism. Samt att enda sättet att omöjliggöra digital piratkopiering är att förbjuda alla datorer.

Vi kan konstatera att upphovsrättslagarnas omedelbara upphävande knappast är en tänkbar utveckling, men inte heller att piratjägarna på något mystiskt sätt skulle lyckas återta kontrollen över den digitala kopieringen. Vi kommer alltså att få leva med en intensifierad konflikt mellan reproduktionsmedlens utveckling och de reproduktionsförhållanden som lagen försöker upprätthålla.

Därmed inte sagt att konflikten saknar välformulerade "reformistiska" strategier från upphovsrättskritiskt håll. Två projekt har formerat sig och väcker allt mer uppmärksamhet.

Det ena är "alternativa kompensationssystem" för fildelningen. Genom fasta avgifter (eller skatter) ska en organisation liknande dagens Stim "kompensera" de upphovsmän vars verk kopieras på nätet, så att man både kan äta kakan och ha den kvar: upphovsrätt och fritt kulturutbyte. I Tyskland kampanjar bland andra Attac för denna lösning. Även bortsett från vissa frågetecken kring den praktiska genomförbarheten, finns det dock flera invändningar. Varför hålla en överspelad skivbolagsbranch under armarna genom att betala ut enorma "ersättningar" när deras musik kopieras på ett smartare sätt än de själva kunde ordna? Och riskerar man inte att degradera den viktiga diskussionen om musikers ekonomiska situation om man framhåller "kompensation" för varje kopierad ljudfil som universalmedel?

Det andra reformistiska projektet handlar om att upphovsmän själva börjar släppa sina verk under mer tillåtande licenser, som alternativ till "all rights reserved". Principerna bakom Linux och annan fri programvara, som idag är marknadsledande på många tillämpningsområden, har inspirerat projektet Creative Commons. Det låter musiker, författare och andra tillåta fri spridning, men likväl behålla vissa rättigheter. Men eftersom underhållningsindustrin lär fortsätta utgå från striktast möjliga tillämpning av upphovsrätten, kommer Creative Commons knappast att påverka piratstriderna annat än som positivt exempel på att andra förhållningssätt faktiskt fungerar.

Som jag har försökt visa handlar kopieringsfrågans stridfrågor inte om att folk av olika politisk uppfattning tycker att saker ska vara på det ena eller det andra sättet. Saker är redan på både det ena och andra sättet och ytterligare en massa sätt. Frågorna rör vilka aspekter av den digitala utvecklingen man vill bejaka, vilka hotade institutioner som man är beredd att skydda, och till vilket pris. Här, men inte innan, kan ideologiska aspekter komma in i bilden.

Essän har tidigare publicerats i Arbetaren #14, april 2005.