I helgen delade Piratbyrån ut sitt Polar Pirate Prize för årets insatser mot upphovsrätten. Bland priserna för årets fildelningsprotokoll, årets hårdvara och årets piratmusiker fanns också ett i kategorin "årets kampanj".

Vinnare: u-ländernas initiativ för en reformering av Wipo.

Låter bekant? Nej, tänkte det. Wipo uttyds World Intellectual Property Organization, och är ett FN-organ som sedan 1974 sysslat med globala upphovsrättsfrågor. Så här långt under bedövande medietystnad. Men i takt med globaliseringen har organisationen fått ökad tyngd, inte minst i kulturella frågor - samtidigt som den från flera håll anklagats för att med sin snäva egendomsfixering tjäna de stora företagens intressen.

U-ländernas kampanj i höstas var ett försök att ändra denna kurs. På initiativ från några sydamerikanska länder lades - och antogs - ett förslag till reformering av organisationens uppdrag, för att få den att i fortsättningen också ta hänsyn till sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingsperspektiv. Precis som läkemedelspatent förhindrar spridningen av billiga mediciner ansågs den ensidiga fokuseringen på upphovsrättsskydd hota den kulturella infrastrukturen i världens fattigare länder.

Att svenska nätpirater ger sitt stöd åt sådana krav är intressant. Den kulturella globaliseringsdebatten skulle även här må bra av en fördjupning.

Bland alla vackra ord om kulturell hybriditet och en nomadiserad "världskultur" är det lätt att missa att det som berikar oss från andra sidan framstår som en utarmning. De senaste decenniernas handelsliberalisering har gjort konstnärlig produktion till en guldåder för de stora medieföretagen, med resultat att film- och musikindustrin i många u-länder slagits i spillror. En sådan utveckling gör att kulturen mister sin kontakt med en lokal offentlighet.

Som den holländske författaren Joost Smiers uttryckt det i sin bok "Arts under Pressure" är denna konstens "delokalisering" ett demokratiskt problem.

Upphovsrätt i dag har blivit smörjmedel i ett system som garanterar medieföretagen ständig vinst, medan majoriteten konstnärer, författare och musiker i praktiken jobbar mer eller mindre ideellt. En sådan ordning skadar mångfalden, skriver Smiers. Hans slutsats är att upphovsrätten måste avskaffas.

Jag påstår inte att man måste gå så långt. Men att tänka tanken skadar inte.

Synen på upphovsrätt handlar i grunden om hur vi värderar den offentlighet som konsten är. Att det görs bäst i ett system som låter konstnärerna jobba gratis i den privata egendomens namn är ingen självklarhet.

DAN JÖNSSON

kulturdebatt@dn.se